Nu vill jag inte låta som en sur kärring men jag är verkligen inte passad för människor, jag blir så jävla irriterad på alla, dem behöver inte göra något speciellt utan det blir bara för mycket för mig. jag vet inte hur jag ska förklara det på ett sätt som gör att jag inte låter som en galning. Jag bara blir less på alla, och känner mig som bäst om jag får vara själv. 

Fast jag vill ändå ha dom vännerna jag kan prata med,skratta med, ha kul med, men jag vet liksom inte hur jag ska få dem vännerna, för jag  vill vara ensam men samtidigt inte. 

Jag är 19 år och jag bor fortfarande hemma, vill jag bo hemma? Nej så klart inte men då kommer den här grejen att mina föräldrar tror att jag inte vill flytta och dom går och säger det till andra, åhh Sara hon sa att hon skulle bo hemma hela livet bla bla bla.. Ni fattar, jag har sagt till dem att jag skulle flytta på ett heartbeat om jag kunde just nu.

Min engelska lärare sa något till mig som ingen annan har sagt till mig förut, hon sa; Det jag tror,Sara, är att du måste komma dig ifrån denna by som vi bor i, jag tror det skulle vara bra för dig att uppleva en ny miljö, nya människor. jag tror du  är för stor för denna lila by vi bor i, där alla känner alla, det spekuleras alltid om vem man är, vad man ska vara, de tros veta allt om en. har du några planer på vart du skulle vela åka om du vill härifrån?

Jag s

varade att jag inte visste kanske skulle bara åka en bit härifrån, hon sa; okej jag skulle inte bli förvånad om du bestämde dig för att flytta till New York,faktiskt jag skulle heja på dig, för jag vet att du skulle klara dig.

Nu när jag skriver detta och tänker tillbaka på vad hon sa så gråter jag som ett litet barn, jag kanske låter jätte blödig och konstig men jag har fått genomborrat i mig att jag är dum, att jag inte kan något, att jag aldrig kommer att växa upp, att jag är lat, att jag är det och det, det ,det. Varesig det är från mig själv eller från andra i min omgivning, så har jag aldrig haft någon som tror på mig någon som utan att veta vad jag egentligen tänker, säga så till mig. 

Jag skrev en  literary analysis om frankenstein och hon tycket den var jätte bra hon liksom blev inponerad och sa sara du måste göra något med denna talang du har! (jag skryter inte)

Jag ska ju egentligen ta åt mig beröm å så men vare gång något beröm mig tror jag inte på det, de rinner igenom mig, jag tror liksom de skämtar med mig, det är hur fucking lågt självförtroende jag har jag kan som inte ta åt mig något. Min hjärna säger typ nej det dem säger är inte sant, dom bara gör detta för du är så jävla dum och dem tycker synd om dig.. jag känner mig så jävla oduglig och dum hela tiden, fast en lite del av mig vet att det inte är sant, det blir bara lättare och lyssna på delen som är större och högljuddare. 

Om jag flyttade skulle jag må bättre, kanske inte helt men det skulle vara en del på vägen.

varför inte flytta nu? för att jag har inga pengar jag har inget jobb jag går skola och jag är livrädd, kanske det är därför jag inte har tagit steget ännu? Jag brukade drömma, när slutade jag drömma? När slutade jag hoppas, när kom den dagen jag slutade leva?

Så snart har hela året gått, vad har man gjort? inget. Seriöst, känns bara som jag har suttit bort hela året och jag hatar den känslan, det känns som livet rinner bort och jag kan inte göra något åt det. Ångesten bara åter upp mig. jag har samtalsterapi men det känns som det inte hjälper, nu ska vi på börja en utredning, Aspergers eller add (kan inte komma ihåg vad det var) men det kan ju ta över två år att få svar.

Jag är en som om jag inte ser resultat nästan direkt så vill jag ge upp,det kanske inte är så bra att tänka så men jag kan inte hjälpa det. Jag har försökt att träna på att vänta, för ibland händer ju inte saker på en gång.

Jahapp jag har inte haft för mig mycket utan bara legat i sängen dem tre senaste veckorna, nu mår jag lite bättre men jag mår fortfarande inte bra..  vet inte varför jag inte orkar att göra något, jag känner bara den här känslan att jag inte kommer göra något någonsin liksom jag kommer att vara fast i hur jag mår och jag kommer inte kunna ta mig vidare..  Jag har börjat skriva ner massa av min tankar och sånt i en antecknings bok  jag skulle inte säga att det är som en bullet journal utan med en dagbok men jag skriver inte bara personliga grejer i den utan jag kan göra listor på olika grejer och jag ritar osv,, jag har fått för mig att det kanske hjälper lite, vem vet?

Long time no see? 

Jag har varit borta men  bara för det så har jag inte gjjort något speciellt ähh jag har läst och sett filmer varit på skolan lite grann, det var det jag har gjort haahh. Men i dag så  har jag varit och köp lite böcker på bokrean vilket var nice sedan så har jag beställt böcker också. 

Nästa vecka så har vi här uppe sportlov vilket är nice, jag kan passa på att läsa mina nya böcker då :p  Jag har som inte npgon alls ide vad jag har denna blogg till men jag knaske hittar inspiration att börja skriva.... Jag vill liksom ha ett ämne att skriva om men jag vet inte vad min blogg ska handla om, eller jo jag vill ju liksom skriva om min vardag och mitt "liv" men jag blir inte nöjd med det jag skriver, har som inte hittat ett sätt att bli nöjd över hur jag ska lägga upp min blogg

Har inte varit här på ganska länge men ni vet takten jag har inte mått så bra och så... 

Idag var jag hos unga vuxna och jag känner mig ok efter mötet,

Juat nu så har jag fått mina inloggnings uppgifter som jag ska andvända för att kunna söka till gymnasiet men jag vet inte vad jag ska göra... 

Nu har jag sabbat mitt sovschema.. är vaken till typ fem eller sex och sen så sover jag till typ två.. 

Skolan börjar snat och jag måste fixa det snart.. 

Det har inte hänt så mycket annars utan jag har varit hemma och inte gjort något speciellt. Jag väntar fortfarande på att mina böcker ska komma så jag kan får läsa något snart;)

Jag orkar inte mer av min pappa han skriker och är arg helatiden hela jävla tiden sen står han och kalla mina syskon och ja idioter  å massa annat jävla skit hela tiden, han har sex barn som han inte ha uppfostrat ett jävla skit han är så självupptagen att det stinker om det. Han  bryr sig inte ett skit om ett skit förutom när det börja störa han själv. Idag så duschade min mamma och han skulle kolla mina småsyskon för jag bakade i köket men inte fan orkar han änns titta upp när min lille bror faller från soffan och börjar grina utan han lyft int änns ett finger åt det utan sitter 1 meter bort och kollar facebook i sin jävla mobil. han skyller på mina småsyskon att dom är oupfostrade men han har själv inte hjälpt till att fostra dem utan istället om det råka störa han så blir han rasade förbannad och gå och skriker på dom. Int undra på att man blir som man blir när ens pappa inte bryr sig ett skit om en. Vad jag önskar att jag växte upp utan honnom.