Jag har inte varit på skolan nu i veckan utan jag har varit hemma. Jag mår jätte dåligt över det och jag ska försöka gå dit jag menar det är bara imorgon och sedan fredag sen är det jullov. Känner skuld över att jag inte bara kan dra mitt arsle dit och vara på skolan.. Klara jag någonting alls? Jag sviker ju mina föräldrar och mina lärare när  dom tror att jag ska komma och dom vill att jag ska komma men jag gör inte det utan ligger i sängen hemma och har stängt ute världen. 

Jag har ställt in mitt första samtalsterapi möte två gånger nu, inte för att jag inte vill fara dit utan jag vill inte åka buss dit och mamma hon jobbar så hon kan inte följa mig, sedan är det för att även om jag skulle bestämma mig för att fara dit så tar jag mig inte hem för det går liksom inga bussar hem efter fyra och om jag ska åka buss dit så måste jag sitta och vänta timmar innan jag har min tid liksom. Så nu kan jag inte få en tid fram tills januari och tur som jag har så kommer jag säkert måste vänta till mars innan jag får en tid..  jag orkar inte må så dåligt hela tiden det tar på alla mina krafter.

Har inte någon att prata med heller för jag vill inte besvära mina o så "många" vänner med mina problem.. det ända stället ajg riktigt kan skriva av mig på är typ här. även om alla kan se vad jag skriver så känns det bättre att skriva ut till massa främlingar för dom kan ju välja att inte vilja läsa detta osv.  

Så jag har tagit tag på mig lite dem senaste dagarna och jag har hunnit  gjort 2 skrivuppgifter och lämnat in dom, nu har jag bara en kvar. Sen så har jag börjat läsa Rick Roirdans olympierns hjältar, är dock bara två kapitel in men det verkar bra än så länge. 

Sen så börjar det ju närma sig julafton och nu vet jag att det viktiga med julen är inte julklapparna, i våran familj så har vi inte så mycket pengar, vi klara ju oss men vi har som aldrig fått julklappar liksom över 2000 kr var eller nå sånt. men iallafall för mig spelar inte julklappar någon roll har som inte önskat mig något dem senaste 3.4 åren utan jag brukar få pengar, men jag känner mig konstig för att jag inte vill ha något i julklapp, asså alla vet liksom vad det vill ha utom jag och det är ju egentligen inge stor grej men det känns konstigt att inte vilja ha något i julklapp haha jag vet inte hur jag ska förklara det men... Jag hade ju inget kalas eller fest när jag fyllde 18år utan jag satt ba hemma jag ville inte ens fira liksom, Jag tror det är för jag har som ingen att fira med jag har ingen kompis som jag kan gå ut med och jag kände bara inte att jag ville att folk från släkten skulle komma hit å ge mig saker, jag önskade mig inte något då heller... gud nu gråter jag.. vet inte varför kan va för jag tycker att det ä sorgligt att jag är så ogillbar  och patetiskt att jag inte har några vänner det finns som ingen som  gilla  mig. 

Jag tycker  ni ska ha en bra dag/kväll/natt eller när fan ni läser detta.. Skriv gärna en kommentar 

Ursökta mitt språk nu men fyfan djåvulens fitta vad detta med att inte veta vad jag vill göra i framtiden stressar mig så in i helvetes mycket fyfan vad jag må dåligt av allt detta jafg vet liksom inte hur jag ska kunna komma över att sluta oroa mig över vad ajg vill göra nä fyfankingen 

 Tror inte att dem ajg känner fattar hur mycket min ångest tar av mig.. Jag har liksom ångest nästan konstant och den suger all kraft ur mig så jag orkar i bland inte att kliva upp på morgona, och dom verkar int fatta det utan att dem ser det som lathet i ställe och då kalgar dom på mig och håller på att komentera alla saker jag inte har gjort eller att jag ska få skylla mig själv att jag inte kommer någonstans i livet för jag bara är hemma hela tiden, när dom säger saker som dem där så gör det mig bara mer ångest full och besviken på mig själv över att jag inte klara dem enklaste grejerna. Det känns inte som dom änns orkar att bry sig elller förstå mig och mitt mående.

Så idag var jag hemma men jag tror att jag ska ta mig i skinnet och gå på skolan i morgon. Jag har tjatat så jävla mycket om detta men fyfan vad jag vill växa upp och ta ansvar över saker och kunna va stolt över saker jag gör, att kunna vara bara beroende av mig själv och ingen annan, jag kan inte det just nu och vet inte om jag kan någonsin göra det. För just nu känner jag mig fast som jag har sagt så jävla många gånger nu men jag vet inte hur annars jag ska uttrycka mig.

Jag vill kunna ha ett eget kök att kunna städa och laga mat i. Jag vill kunna inreda mion egen lägenhet osv... 

En sak som jag inte vet är hur jag kan ta mig dit där allt jag vill ha/göra.. 

Jag vill gå skola och bli npgot men jag vet inte vad det känns som om jag inte är kapabel att välja nått sånt för jag känner mig inte vuxen än. Jag  vill också flytta hemifrån och bo själv, jag tycker det känns som om jag skulle må bättre över att kunna ta egna beslut och så. men just nu vet jag inte hur jag ska göra för att gå vidare och liksom kunna ta dem stegen och vem jag ska be om hjälp. Som jag hat sagt tidigare så vet jag inte hur jag ska ta mig vidare när alla andra bara går förbi mig.

Men snart har jag en tid hos UV så då kan jag ta upp lite grjejer med henne. 

Vecka börjar bra jag känner inte lika mycket ångest i dag som jag gjorde förra veckan. Min lärare vill verkligen att jag ska börja läsa på universitetet vilket är ju bra att hon vill det bästa för mig och så men för mig känns det som om jag skulle välja att inte gå där så gör jag henne besviken osv.. Jag vet ju att det är inte hennes fel över att jag får ångest över detta, utan det är jag som krånglar till det enklaste sakerna. Ska försöka ta en sak i taget när det kommer.. för jag har en tendens att om jag t.e.x vet att jag ska göra ett val om ett år så kan jag redan nu få ångest över det och det liksom tar upp mitt liv känns det som.. sen så går ajg och orora mig över saker som har hänt liksom varför ska jag göra det..

Sen så har jag gjort lite dåliga saker jag har ätit så mycket godis nu på sistånde och jag försöker att sluta med det men när jag mår dåligt så trycker jag bara i min mat.. 

Känner att jag inte räcker till åt mina kompisar känner att dom förkännar mycket bättre än mig.

Jag kan inte ställa upp för dom som dom vill att jag ska göra. Jag känner mig oärlig med dom också för dom berättar saker för mig och jag ger som inget tillbaka. Därför jag vill inte behöva lägga mina problem på dom för då känns det som jag bara stör dem. Ibland tror jag också att dom är med mig inte för dom är min kompis utan att dom typ tycker synd om mig osv..

Känner bara att jag är ivägen för alla och allt.