Jag är 19 år och jag bor fortfarande hemma, vill jag bo hemma? Nej så klart inte men då kommer den här grejen att mina föräldrar tror att jag inte vill flytta och dom går och säger det till andra, åhh Sara hon sa att hon skulle bo hemma hela livet bla bla bla.. Ni fattar, jag har sagt till dem att jag skulle flytta på ett heartbeat om jag kunde just nu.

Min engelska lärare sa något till mig som ingen annan har sagt till mig förut, hon sa; Det jag tror,Sara, är att du måste komma dig ifrån denna by som vi bor i, jag tror det skulle vara bra för dig att uppleva en ny miljö, nya människor. jag tror du  är för stor för denna lila by vi bor i, där alla känner alla, det spekuleras alltid om vem man är, vad man ska vara, de tros veta allt om en. har du några planer på vart du skulle vela åka om du vill härifrån?

Jag s

varade att jag inte visste kanske skulle bara åka en bit härifrån, hon sa; okej jag skulle inte bli förvånad om du bestämde dig för att flytta till New York,faktiskt jag skulle heja på dig, för jag vet att du skulle klara dig.

Nu när jag skriver detta och tänker tillbaka på vad hon sa så gråter jag som ett litet barn, jag kanske låter jätte blödig och konstig men jag har fått genomborrat i mig att jag är dum, att jag inte kan något, att jag aldrig kommer att växa upp, att jag är lat, att jag är det och det, det ,det. Varesig det är från mig själv eller från andra i min omgivning, så har jag aldrig haft någon som tror på mig någon som utan att veta vad jag egentligen tänker, säga så till mig. 

Jag skrev en  literary analysis om frankenstein och hon tycket den var jätte bra hon liksom blev inponerad och sa sara du måste göra något med denna talang du har! (jag skryter inte)

Jag ska ju egentligen ta åt mig beröm å så men vare gång något beröm mig tror jag inte på det, de rinner igenom mig, jag tror liksom de skämtar med mig, det är hur fucking lågt självförtroende jag har jag kan som inte ta åt mig något. Min hjärna säger typ nej det dem säger är inte sant, dom bara gör detta för du är så jävla dum och dem tycker synd om dig.. jag känner mig så jävla oduglig och dum hela tiden, fast en lite del av mig vet att det inte är sant, det blir bara lättare och lyssna på delen som är större och högljuddare. 

Om jag flyttade skulle jag må bättre, kanske inte helt men det skulle vara en del på vägen.

varför inte flytta nu? för att jag har inga pengar jag har inget jobb jag går skola och jag är livrädd, kanske det är därför jag inte har tagit steget ännu? Jag brukade drömma, när slutade jag drömma? När slutade jag hoppas, när kom den dagen jag slutade leva?